Kränkande behandling, trakasserier och mobbning

Ingen lärare eller annan vuxen i skolan får behandla dig sämre på grund av

• ditt kön
• din sexuella läggning
• din religion eller tro
• ditt ursprung- din etnicitet, eller din kultur
• att du uttrycker tillhörighet till ett annat kön eller inte vill identifiera dig som varken kille eller tjej
• din ålder
• att du har en funktionsvariation.

Om du upplever att du blir sämre behandlad på lektioner och på andra ställen i skolan än dina skolkamrater kan du vara utsatt för diskriminering. Ta kontakt med din lärare eller rektor om du upplever dig diskriminerad.

Vad menas med kränkande behandling?

Det kan till exempel vara att någon elev i skolan retar dig, fryser ut dig, skriver elakt om dig på sociala medier, knuffas eller slåss. Ibland förekommer det att en lärare eller någon annan vuxen utsätter barn och elever för kränkningar. Att utsätta någon för kränkande behandling är förbjudet.

Det kan till exempel vara att du blir utsatt för elaka kommentarer eller våld, på grund av ditt kön, din könsidentitet, din ålder, för att du kommer från ett annat land, din religion, din sexuella läggning eller för att du har en funktionsnedsättning. Det är också förbjudet.

Sexuella trakasserier

Det är också förbjudet för både elever och vuxna att säga nedlåtande saker till dig på grund av ditt kön, att anspela sexuellt med gester och miner, eller att röra på dig på ett sätt som du uppfattar som sexuella anspelningar.

Sociala medier och nätkränkningar

Kränkande behandling, trakasserier och sexuella trakasserier förekommer även på sociala medier. Om du är utsatt av skolkompisar på olika chattforum eller andra platser på nätet ska du också tala om det för en vuxen i skolan. De är skyldiga att ingripa för att stoppa det som pågår.

Mycket av mobbning mellan barn är knutet till skolan. Det är inte så konstigt, eftersom våra barn är i skolan en stor del av sin tid. Därför har också skolan fått ett stort ansvar när det gäller att både förebygga mobbning och att se till att den mobbning som sker inte får fortsätta.

Rektorn på en skola/förskola är den person som är ytterst ansvarig för att skolan/förskolan arbetar aktivt mot mobbning. På varje skola ska det finnas en skriftlig plan för hur skolans arbete mot mobbning ska genomföras. Om rektorn får veta att det finns oro för att någon mobbas, är rektorn skyldig att utreda hur det ligger till och åtgärda mobbningen.

Om du är förälder till ett barn som mobbas ska du kontakta ditt barns skola/förskola. För många föräldrar är det naturligast att ta kontakt med klassläraren/mentorn eller den pedagog som känner barnet bäst, men man kan också vända sig direkt till rektorn. För att skolan ska kunna göra något måste mobbningen bli känd. Många gånger kan skola och föräldrar göra mer tillsammans än var och en för sig.

Det här är mobbning

Mobbning kan se ut på olika sätt. Psykisk mobbning kan vara att alla i klassen suckar eller fnissar så fort man säger något. Fysisk mobbning kan vara att systematiskt bli slagen, knuffad eller få sina kläder förstörda. Verbal mobbning kan vara att bli hånad på grund av sitt utseende eller att bli kallad ett öknamn som alla använder mot ens vilja.

Tecken på mobbning

Alla barn som blir mobbade visar inte samma tecken på att de är utsatta för mobbning. En hel del barn försöker dölja att de blir mobbade och vill inte berätta för någon vuxen. Ett barn kan ha blivit hotat av dem som mobbar: "Om du säger något kommer vi att slå dig." Ett barn kan också skämmas över att bli mobbat och därför väljer att vara tyst. Men den som blir mobbad har inte gjort fel och ska inte behöva skämmas.

Att bli utsatt för mobbning innebär väldigt ofta att tappa en del av sin tro på sig själv. Mobbningen sänker självförtroendet. En del barn försöker ändra på sig för att slippa bli mobbade, men det brukar inte hjälpa hur mycket barnet än försöker. Faktiskt har man också rätt att vara den man är. Därför är det sällan någon bra idé att säga saker till sitt barn i stil med "men om du ändrar dig och gör så och så istället...". Då blir ditt barn ansvarig för mobbningen, och det är inte rätt.

Även om det inte finns några säkra tecken på att ett barn blir mobbat kan du som förälder vara observant på om ditt barn

• aldrig eller väldigt sällan är med andra barn
• inte vill berätta något för dig, till exempel om du frågar hur det var på skolresan får du bara ett kort "bra" eller "okej" till svar
• ofta vill stanna hemma från skolan utan att vara sjuk
• sover och äter dåligt
• verkar nedstämt eller oroligt utan att berätta varför.
  

Om du är förälder till ett yngre barn kan du kontakta barnets lärare och rådgöra. Det kan vara viktigt att de som arbetar på skolan är medvetna om att det kan förekomma mobbning. Är du förälder till en tonåring blir det viktigare att en skolkontakt tas i samförstånd med din tonåring.

Den som mobbar kan också få hjälp

Det är inte lätt att veta om att ens barn är utsatt för mobbning. Men det är sällan lättare att vara förälder till ett barn som är den som gör ett annat barn illa. Även den som mobbar behöver hjälp. Ibland är orsaken till att man mobbar att man själv känner sig underlägsen, osäker eller rädd. Ett barn som mobbar kan också ha en brist på förståelse för vad mobbningen kan betyda för den som blir utsatt. Ditt barn kanske inte tycker att det är så farligt, det är ju bara lite skoj. Men hur någon tar "lite skoj" eller hur hemskt det känns att bli retad, det vet bara den som blir utsatt.

Om skolan inte gör tillräckligt

Om du inte känner dig nöjd med hur skolan hanterar mobbningen, kan du som förälder vända dig till kommunens skolchef, som är alla skolors och förskolors högsta chef. Du kan också kontakta Barn- och elevombudet (Beo) och göra en anmälan om du inte tycker att rektorn eller utbildningschefen på skolan har tagit mobbningen på tillräckligt stort allvar, eller om du anser att de åtgärder som skolan har tagit till inte hjälper.

• Barn- och elevombudets webbplats Länk till annan webbplats.

Om mobbningen beror på etniskt ursprung, funktionshinder eller sexuell läggning kan du vända dig till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Diskrimineringslagen gäller lika mycket i våra barns skolor som på vuxnas arbetsplatser.

• Diskrimineringsombudsmannens webbplats Länk till annan webbplats.

Utsatta barn och ungdomar måste fångas upp tidigt. Personalen i förskola och skola har en viktig roll i att upptäcka när barn far illa eller när det finns risk för det. De har också en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de får kännedom om eller misstänker missförhållanden.

Alla som arbetar med barn och unga har en lagstadgad skyldighet att samverka för att ge stöd till barn i utsatta situationer. Skolan eller förskolan behöver samverka med socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), barnhabiliteringen eller andra aktörer.

Skyldighet att anmäla till socialtjänsten

Rektor, förskolechef, pedagoger och annan personal ska genast göra en anmälan till socialtjänsten när de får kännedom om eller misstänker missförhållanden. Skyldigheten omfattar barn under 18 år och gäller missförhållanden som antingen är kopplade till barnets hemmiljö eller barnets eget beteende.

Det kan handla om misstanke om övergrepp, vanvård eller brister i omsorgen i hemmet. Det kan också handla om att barnet eller den unge har ett riskbeteende, till exempel missbruk eller kriminalitet.

Sekretess i skolan och förskola

Skolan behöver vara noga med vilken känslig information om elever som utbyts lärare emellan och mellan lärare och övriga personalgrupper i skolan. Elever måste kunna lita på skolan.

Likaså måste föräldrar kunna tala med förskolepersonalen utan att informationen förs vidare. Personal i förskolan får därför inte dela med sig av information till andra än till barnets vårdnadshavare som rör ett barn eller barnets närstående, om informationen kan vara till nackdel för barnet eller barnets närstående. Däremot behöver förskolepersonalen naturligtvis tala med varandra om barnens förhållanden för att kunna stödja barnen i deras utveckling.

När en anmälan till socialtjänsten behöver göras gäller inte längre bestämmelserna om sekretess eller tystnadsplikt gentemot socialtjänsten.

FN:s barnkonvention slår fast att alla barn och ungdomar i hela världen har samma rättigheter. Konventionen sätter normer för barns hälsa, utbildning, sociala trygghet, levnadsstandard, lek, vila och fritid. Men den tar också upp rätten till ett eget språk, namn, kultur och identitet.

Så följer vi barnkonventionen

I Älvdalens Kommun arbetar vi med barns och ungdomars rättigheter efter en handlingsplan som följer FN:s barnkonvention.

Om Barnkonventionen

FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad Barnkonventionen, innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Barnkonventionen är ett rättsligt bindande internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter.

Sverige förpliktade sig att följa konventionen Barnkonventionen redan 1990 och den 1 januari 2020 blir Barnkonventionen en nationell lag. Barnkonventionen är den konvention som flest länder anslutit sig till. 196 FN-stater har ratificerat barnkonventionen och idag är det bara USA som inte är ansluten.

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar och tre fakultativa protokoll som alla är lika viktiga. Tillsammans bildar dessa en helhet, men artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra huvudprinciperna.

De fyra huvudprinciperna som skall användas i tolkningen av de andra artiklarna är:

Artikel 2

Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.

Artikel 3

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Artikel 6

Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

Artikel 12

Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

Barnkonventionen slår fast att alla barn har rätt att leva och utvecklas. Barnets bästa ska alltid komma i första hand. Varje barn har rätt att respekteras, växa upp i trygghet och i frihet från våld och övergrepp.

Barn skall ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i frågor som berör dem och deras åsikter skall också beaktas.
Barn har rätt till utbildning, social trygghet, skälig levnadsstandard, sitt eget språk, kultur, lek och fritid.

De länder som anslutit sig till Barnkonventionen skall utnyttja sina tillgängliga resurser maximalt för att följa Barnkonventionen och tillgodose barnets rättigheter.